Hammock.
Det var varmt och högljutt här inne. Så jag gick ut och lade mig i vår hammock. Den är min bästa vän.
Det skönaste med det var tystnaden. Hur det inte lät någonting, förutom när jag gungade lite extra.
Det var härligt när hammocken gled över ett maskrosblad. Ska inte maskrosorna vara döda? Den är säkert det imorgon.
Jag låg där, och så slutade maskrosen höras. Så jag gungade lite extra, tog i med armen och tog fart. Och så slog jag i bjälken därbak. Det brakade till rejält, trodde att den gick av. Men nejdå, det var nog tystnaden som fick det att låta så mycket. Den slog i bjälken ett par gånger till, sen gungade den som vanligt och maskrosen hördes.
Fick mig att tänka på den gyllene medelvägen. Som buddha förespråkade. Det är nog ganska smart. För om man tänker efter. Visst vill man ha lagom vänner? Lagom spännande, lagom tråkiga, lagom snälla, lagom söta.
Det vore läskigt att ha Jefree Star som vän, han är nog för spännande.
Det vore tråkigt att ha Lars leijonborg som vän, han är för tråkig.
Det vore hemskt tråkigt att ha Hedvig som vän, hon är alldeles för snäll,
och det allra värsta vore nog att ha någon riktigt söt som vän, det hade man aldrig kunnat behålla.
Jag är ju inte sådär medel allting. Jag är nog ganska extrem. Tror jag.
Det var kallt därute. Tänkte på alla jag glömt, alla jag gjort ledsna, alla som ville vara mina vänner men som inte dög, alla som jag vill vara vän med som jag inte dög för, alla som faktiskt var mina vänner men som kasserade mig, alla jag kasserade, alla jag hade nu.
Och precis då föll en stjärna.
Men jag kan inte berätta vad jag önskade. Det var iofs ingen stjärna. Det var en sten som föll in i atmosfären och brann upp. Men jag önskade mig något ändå.
Det skönaste med det var tystnaden. Hur det inte lät någonting, förutom när jag gungade lite extra.
Det var härligt när hammocken gled över ett maskrosblad. Ska inte maskrosorna vara döda? Den är säkert det imorgon.
Jag låg där, och så slutade maskrosen höras. Så jag gungade lite extra, tog i med armen och tog fart. Och så slog jag i bjälken därbak. Det brakade till rejält, trodde att den gick av. Men nejdå, det var nog tystnaden som fick det att låta så mycket. Den slog i bjälken ett par gånger till, sen gungade den som vanligt och maskrosen hördes.
Fick mig att tänka på den gyllene medelvägen. Som buddha förespråkade. Det är nog ganska smart. För om man tänker efter. Visst vill man ha lagom vänner? Lagom spännande, lagom tråkiga, lagom snälla, lagom söta.
Det vore läskigt att ha Jefree Star som vän, han är nog för spännande.
Det vore tråkigt att ha Lars leijonborg som vän, han är för tråkig.
Det vore hemskt tråkigt att ha Hedvig som vän, hon är alldeles för snäll,
och det allra värsta vore nog att ha någon riktigt söt som vän, det hade man aldrig kunnat behålla.
Jag är ju inte sådär medel allting. Jag är nog ganska extrem. Tror jag.
Det var kallt därute. Tänkte på alla jag glömt, alla jag gjort ledsna, alla som ville vara mina vänner men som inte dög, alla som jag vill vara vän med som jag inte dög för, alla som faktiskt var mina vänner men som kasserade mig, alla jag kasserade, alla jag hade nu.
Och precis då föll en stjärna.
Men jag kan inte berätta vad jag önskade. Det var iofs ingen stjärna. Det var en sten som föll in i atmosfären och brann upp. Men jag önskade mig något ändå.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag saknar dig en massa.
Postat av: Uttern
Hah, det var jag som skrev det. Mitt internet flippar ganska ofta :)
Postat av: Emmie
Du skriver fint och bra. Saknar dig.
Postat av: Julia (mental)
Ja, shit vad fint du skriver Anna. Jag blev helt.. Jag vet inte, men jag fick en speciell känsla när jag läste det dära. Jag skulle vilja ge dig en kram, helst flera :)
Trackback
