Gråsparv

Jag är en motsats.
Denna bloggen blir en glad blogg.

Vilket faktiskt är lite dumt. Jag skriver bäst när jag är ledsen. Inte för att jag någonsin skriver bra, men jag skriver bäst då.
Just nu är jag så jävla glad. Jag gråter, men jag är så jävla glad. Jag gråter nog ganska ofta. Men det känns så bra att gråta nu.

Allt brinner, det blir så varmt och sedan blir askan kvar.
Eller som Jonas gardell skriver, allt faller.
Jag väntar bara på att allt dethär ska falla.

Det tar nog inte lång tid, hoppas jag, för jag tror inte att jag klarar mer än det som kan falla nu.
Allt det här jag har nu, eller en hel jävla del, sprang ur askan från det föregående helvetet. Jag tror att allt vände upp i och med när loppan var nere. För det första, jag fick se den trötta delen av loppan, för det andra, jag kom jättenära elin.

Fast elin kom lite efter. När vi bloggade om händelsen var det faktiskt lite, men det kom mest senare.

DET VAR SÅ TYST INNAN.

Helgen i göteborg gjorde också allt så bra, allt roligt jag hade, utan att behöva tänka på allt som rörde sig utanför just precis den där radien på fem meter som vi umgicks på.
Därför, tack till Öhman, Arvid, Prinsessan, Malin, Ema, Karin, Ph, Sötungen, Jinjin, Asshole och alla andra som gjorde den helgen till ett kärleksparadis.

Alla de här lågorna av lycka som slickar mig har inte börjat äta upp mitt kött än. Än lever jag, än är jag hel. Sedan blir jag aska, vem ska resa sig ur den och dra upp mig?

Förra gången var det Adam.
Med hjälp av Elin / Uttern.

Gången före det var det Loppan.

Och den första gången var det Niemesis.


Jag längtar till RosaIRL, att få försvinna. Sedan är det bara kärlek kvar.