Gråsparv

Detta blir en ordentlig blogg.

Detta borde really inte läsas om du är hamsterpajare, ni är ännu mer müsko än  vad jag är, och därför påverkar detta inget.

Det finns en människa i min närhet som försöker få mig att förstå att jag visst är som alla andra. Mamma.
'Du ska fan inte tro att du är speciell! Du är en helt normal, fånig tonåring!'
Så tror jag att hon uttryckte sig. Just så.

Jag är så van vid att vara 'speciell' att det börjar bli en vana. Ibland vill jag bara att mina konstiga åsikter ska dö, krypa ner i det svarta hål de kom ifrån.

Jag var nog speciell när jag var liten, redan. Jag var ganska först inom det mesta, tidig som fasen.

De säger att gränsen mellan ett geni och en mentalt sjuk människa är hårfin. Jag tror dem.

Jag har alltid haft udda åsikter. Ibland bara för att jävlas, ibland för att jag faktiskt trott på det.

På något sätt kan jag inte acceptera att vara på samma nivå som resten av världen, jag vill vara speciell för det mesta.
Men inte alltid.

Ibland, när jag spottar ur mig riktigt banala idéer så skäms jag. För ingen annan gör det. Alla har vettiga idéer.
Ibland önskar jag att jag bara var en i mängden.
Ibland inte.

Många saker tror jag faktiskt på.
Jag tror på vänsterns ideologi.
Jag tror på reinkarnation.
Jag tror på mitt ego, och mina vaneföreställningar (såsom att jag är allsmäktig, allvetande och odödlig. Innerst inne tror alla det.)

Men vissa saker ångrar jag sekunden efter att jag spottat ur dem.
Eller ett par dagar senare.
Då kryper jag ihop i min säng och gråter över min otillräcklighet.
Deppar ihop totalt. Bara för att jag är konstig.

Jag brukar säga att i min vokabulär är 'konstig' samma sak som 'bra'.
Med närmare eftertanke stämmer inte det. Inte riktigt.
'Konstig' kan nog vara något positivt, såsom 'intressant' eller 'vackert'.
Men inte bra. Inte bra.

Jag skrämmer alla i min närhet. Jag vet inte om jag skrämdes, men folk tog avstånd när jag reviderade om hur världen var uppbyggd.
Var det såhär astronomerna kände sig när de sade att jorden var rund?